Aktuellt

2023 kommer att bli ett mycket intressant år. Den femte september inleds rättegången mot Ian Lundin, tidigare vd för oljebolaget Lundin Oil. Han står åtalad för medhjälp till grovt folkrättsbrott i Sudan mellan åren 1997 och 2003. Jag har följt historien om Lundin Oil sedan begynnelsen. Jag är kallad som vittne i rättegången. På fliken Filmer här på hemsidan kan du se mitt SVT-reportage från 2001 som ingår i åklagarens bevismaterial. 

 2014 gav jag ut boken Oljans pris som till stor del handlar om bolaget. I september i år kommer min nya bok Lundin Oil och sanningen om södra Sudan. Läs inledningskapitlet nederst på den här sidan.

Under väldigt många år har det internationella utvecklingsbiståndet varit ett ämne som jag har engagerat mig i. Som kritiker, vill jag understryka. Lyssna på de poddar som jag presenterar här. Jag ser mig själv som en folkbildare i ämnet.

Inledningskapitlet till min kommande bok

Lundin Oil och sanningen om södra Sudan.

Utkommer i september 2023.

Ett inbördeskrig som hade pågått i decennier. I Sudan, ett land som ytterst få svenskar visste något om. Skrämmande bilder föreställande svältande, halvnakna, utmärglade krigsoffer. Små barn med ögonen fulla av flugor. Rapporter om våld och lidande.

          Mitt i allt detta, en svensk oljedirektör med avsikt att tjäna miljoner. Inbjuden till landet av en erkänt skurkaktig president som regerade med järnhand i samarbete med en militant islamist som ville påtvinga de nödlidande krigsoffren i de södra landsdelarna muslimska sharialagar. Tjuvar skulle få armarna avhuggna, utblottade kvinnor som sålde alkohol för att kunna ge sina barn mat skulle piskas som straff. Allt i Allahs namn.

          Men där fanns också en gerilla, en befrielsearmé som påstod sig vilja förvandla landet till en sekulär demokrati. En gerilla som hyllade kristna värden och motsatte sig muslimska tvångsmedel. Och som hotade att stoppa den svenske oljedirektörens planer på att öka sin förmögenhet. Oljeinstallationerna är legitima militära mål, sa gerillaledaren hotfullt i svensk television.

          Den mediala explosionen kom 2001 då en kristen brittisk organisation anklagade den svenske oljedirektörens bolag för att vara medskyldigt till folkfördrivning och mord. Sakta men säkert började rättvisans kvarnar mala. Först långsamt, trevande men sedan allt mer fokuserat, allt mer övertygande. En svensk åklagare bestämde sig för att oljebolaget hade gjort sig skyldigt till medhjälp till grovt folkrättsbrott. Den svenske oljedirektören skulle lagföras. Det skulle bli en rättegång i klass med Nürnbergprocessen, där nazisterna ställdes till svars efter andra världskriget.

          Och allt hade börjat med att oljebolaget byggde en väg. En 75 kilometer lång grusväg genom träskmark och obanad terräng.

Scenariot var synbarligen lättbegripligt. Precis som i en bra deckare fanns det skurkar, hjältar och offer. Där fanns lättigenkännliga markörer som muslimer och kristna, svarta och vita, fattiga och rika. Man kunde sortera dem i grupper och sätta etiketter på dem. Onda och goda var för sig, de fick inte sammanblandas.

          Men som så ofta – bakom den till synes enkla dramaturgin dolde sig en myriad av komplicerande faktorer. De storpolitiska aspekterna, grannländernas rävspel, inrikespolitiken i Sudan och de missionerande utländska gruppernas dolda agendor. Alla dessa särintressen som fick den självklart enkla bilden av good guys och bad guys att krackelera. 

          Jag följde den här utomordentligt spännande historien från allra första stund, då den svenske oljedirektören Ian Lundin satte spaden i marken i den lilla byn Rubkona i södra Sudan, där den omstridda vägen skulle anläggas. Det här är min historia om Lundin Oil och sanningen om södra Sudan. Jag berättar om bakgrunden, om alla de olika aktörerna och det politiska spelet i och utanför Sudan. Min främsta ambition är att problematisera, att vända och vrida på alla de påståenden som har förts fram och naturligtvis att bjuda på riktigt bra läsning. För det här är en rysare med fler bottnar än någon kan ana.

          Det finns en fråga som jag ständigt återkommer till, bland alla de utsagor och anklagelser som ligger till grund för åtalet. Nämligen: är det sant?

          Det kan låta enkelt, nästan banalt. Men tro mig, det är en fråga som ställs alldeles för sällan i den här flerstämmiga berättelsen om ett krig, ett oljebolag och en direktör vars skuld eller oskuld ska fastställas i den rättegång som beräknas pågå i kanske två år.